Oj vad
tiden går! Vips så var det en dryg vecka sedan jag skrev nåt i bloggen. Det har
varit en vecka med tråkigheter och ljuspunkter blandat om vart annat. Jag har ju
berättat tidigare om hur Thea var sjuk och att vi var till CSK, fick Kåvepenin
och en ny telefontid. Hur som helst så blev hon inte bättre utan snarare sämre.
Hon hade ondare och febern ville inte ge med sig. Så, vi fick åka in med henne
till ÖNH igen förra fredagen. Två läkare tittade på henne och var överens om att
hon fick bli inlagd. Det som de innan trott var en inflammerad spottkörtel hade
tydligen utvecklats till en absess (varfylld böld)! Stackars smulan! Vi fick
veta att de skulle "tömma den" senare samma eftermiddag. Detta innebar att hon
inte fick äta eller dricka någonting på drygt 6 timmar eftersom hon skulle sövas
under ingreppet. Vi fick komma upp till Avd. 12 och hon fick sin lilla rock och
Emla där de skulle sätta nålen inför sövningen. Efter drygt 1 timme skulle nålen
sättas och de stack och stack utan att lyckas :-( Hennes vener sprack till följd
av febern och uttorkning. Ni kan tro att det var otroligt jobbigt att höra henne
gråta och skrika utan att kunna göra någonting! Hade gladeligen tagit skiten åt
henne utan att blinka! Efter 3 el. 4 försök kom iaf en ssk in och sa att hon
hade pratat med dem på OP och att de hade gått med på att sätta nålen efter att
hon sövts! Jag blev så lättad och glad att tårarna kom...
Efter det gick
det undan. Vi fick gå ner till Op Väst och jag fick ta på mig "skyddskläder" och
en sån där tjusig hätta. Väl inne på OP-salen sövdes Thea fort och jag gick
därifrån med önskemålet om att jag ville vara hos henne när hon vaknade. Med ett
tungt hjärta gick jag upp till 12an igen och tårarna kom. Efter bara 30 minuter
var OP klar och de ringde de efter mig och jag fick komma ner. Jag hann faktiskt
ner innan Thea kom till uppvaket. Både narkosläkaren och ÖNH-läkaren sa att allt
hade gått bra och att de hade tömt henne på 7 cl var. Nästan 1 dl! Det är rätt
mycket på en sådan liten kropp! ÖNH-läkaren höll sedan upp en liten burk och
frågade om jag -Kände igen den här? I burken låg en liten dunfjäder! Den hade
kommit ut ur såret när de hade sköljt rent! Jag kände ju igen den eftersom vi
(tyvärr) har dunstoppning i vår soffa och hade tvättat överdragen för några
veckor sedan och det hade kommit ut en massa fjädrar då. Jag undrar vem av oss
som var mest förundrad över fyndet, men läkaren hade iaf, trots sina drygt 20 år
i yrket, aldrig varit med om någonting liknande!
Thea hade alltså svalt
en dunfjäder som fastnat i halsen och som sedan vandrat ut mot käken/ halsen och
orsakat denna absess! Helt otroligt. Tragikomiskt var det en ssk som kallade
det. Som ni säkert förstår blev vi väldigt lättade av det märkliga fyndet. Det
var ju inget fysiologiskt fel på henne! Efter en dryg helg på sjukhuset fick vi
sedan komma hem på tisdagen med ett recept på antibiotika och nu är det fullt ös
på lilltjejen :-) Slutet gott, allting gott... Mammas lilla hjärta!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar