Välbehövlig egentid

Känner mig så trött och sliten. Barnen kräver mycket nu och jag känner mig otroligt otillräcklig och frustrerad. Ska det vara så här och hur länge ska det hålla i sig? N har sedan i höstas befunnit sig i en jättetrotsig period med allt vad det innebär och T har de senaste veckorna blivit en väldigt mammig, klängig och kinkig liten tjej. Detta i kombination med konstant återkommande infektioner sedan mitten av augusti har gjort vardagen minst sagt jobbig och som mammaledig kommer jag sällan eller aldrig ifrån och får någon egentid. Men i mitten av december tog jag ett seriöst snack med min älskade man, som inte förstått vidden av problemet, vilket resulterade i att han tog med sig barnen och for till min mamma följande helg. Helt ofattbart nödvändigt och underbart!

Nu var det så dags igen för lite välbehövlig egentid, men det dåliga samvetet gnager i mig. Att jag mår som jag gör och att jag behöver det jag behöver. Förstår ingenting. Varför ska jag behöva må så här och varför upplever jag det som så jobbigt som jag gör? Känner mig som en dålig mamma och är ofta arg och ledsen. Skitjobbigt!

Tackar den gode guden för att jag har den familj jag har, som ställer upp efter bästa förmåga för att hjälpa till. Skulle inte klara mig utan er. Kärlek!